Heartbroken.
Just nu är jag åter inne i en period där jag inte orkar någonting.
Har hört av mig till psyk och läkare igen för min diagnos börjar fucka upp mitt liv totalt igen. Det sjuka är att jag vet om det och tillåter det.
Mitt hjärta gör fruktansvärt ont just nu. Jag vet varken ut eller in. Någon frös mitt hjärta till is och kastade det i backen så det gick i tusen bitar. Jag har blivit sårad och ljugen för. Av en person som betyder enormt mycket för mig. Kan inte påstå att jag är oskyldig heller, men jag fick åtminstone reda på sanningen. Förutom att det nu är jag som får ta skiten och personen ifråga tar inte något ansvar för sin lögn.
Jag vet inte vad jag ska tänka. Vad jag ska tycka. Allt jag känner är en enorm smärta, en smärta som jag inte kan förklara. Jag gråter så fort jag är ensam, och jag kan inte sluta alls.
Jag vill så gärna må bra. Det är det enda jag vill. Att få må bra. Att ha någon jag vågar lita på. Någon som är mig trogen.
Oavsett hur sviken man blir så finns känslorna kvar. Och jag skulle inte tveka en sekund att gå tillbaka. Älskar man en person så mycket som jag gör, så finns det inget som man inte kan arbeta igenom. Det finns lösningar på allt. Men hjärtat säger en sak och mitt huvud en annan. Jag vill bara att det ska ordna sig nu. Jag vill ha tisdag...
Skulle jag säga att jag inte orkar mer skulle jag ljuga. För det är någonting innuti mig som säger att jag ska fortsätta kämpa även om jag inte vill. Oavsett hur många gånger jag försökt ta livet av mig för flera år sedan var det något som stoppade mig. Oavsett vad som hänt mig så har jag alltid kämpat vidare. ALLTID. Jag har stått på mig och klarat mig själv. Jag har kämpat och varit envis oavsett hur dåligt jag verkligen mått.
Jag älskar dig så otroligt mycket. Önskar du kunde släppa din ilska för mig och inse att du också gjort fel. Inse att jag är besviken och ledsen på dig med.
Har hört av mig till psyk och läkare igen för min diagnos börjar fucka upp mitt liv totalt igen. Det sjuka är att jag vet om det och tillåter det.
Mitt hjärta gör fruktansvärt ont just nu. Jag vet varken ut eller in. Någon frös mitt hjärta till is och kastade det i backen så det gick i tusen bitar. Jag har blivit sårad och ljugen för. Av en person som betyder enormt mycket för mig. Kan inte påstå att jag är oskyldig heller, men jag fick åtminstone reda på sanningen. Förutom att det nu är jag som får ta skiten och personen ifråga tar inte något ansvar för sin lögn.
Jag vet inte vad jag ska tänka. Vad jag ska tycka. Allt jag känner är en enorm smärta, en smärta som jag inte kan förklara. Jag gråter så fort jag är ensam, och jag kan inte sluta alls.
Jag vill så gärna må bra. Det är det enda jag vill. Att få må bra. Att ha någon jag vågar lita på. Någon som är mig trogen.
Oavsett hur sviken man blir så finns känslorna kvar. Och jag skulle inte tveka en sekund att gå tillbaka. Älskar man en person så mycket som jag gör, så finns det inget som man inte kan arbeta igenom. Det finns lösningar på allt. Men hjärtat säger en sak och mitt huvud en annan. Jag vill bara att det ska ordna sig nu. Jag vill ha tisdag...
Skulle jag säga att jag inte orkar mer skulle jag ljuga. För det är någonting innuti mig som säger att jag ska fortsätta kämpa även om jag inte vill. Oavsett hur många gånger jag försökt ta livet av mig för flera år sedan var det något som stoppade mig. Oavsett vad som hänt mig så har jag alltid kämpat vidare. ALLTID. Jag har stått på mig och klarat mig själv. Jag har kämpat och varit envis oavsett hur dåligt jag verkligen mått.
Jag älskar dig så otroligt mycket. Önskar du kunde släppa din ilska för mig och inse att du också gjort fel. Inse att jag är besviken och ledsen på dig med.
Jaså jaha.
Det var ju ett tag sedan jag skrev här i bloggen, mycket har hänt kan jag lova. Lite för mycket för att man ska hänga med själv.
Igår var det lönedag, jag fick dock inte min lön. Sweet. Ingen mat hemma, två vuxna och en 5 åring som behöver mat, kändes förbannat kul. Glädjande nyheter är att jag får lönen imorgon, dock måste jag nu handla och dona själv med tanke på att Nina och Emmi åker iväg i helgen. Det var bökigt igår, men nu hoppas vi att hon på lönekontoret fixat så brevet dyker upp imorgon, annars är vi ganska screwed. Vi har en halv falukorv i frysen och några gamla kycklingvingar.
Jag jobbar varje dag. Är ledig söndagar i princip. Jag orkar inte göra något hemma, knappt att jag orkar laga mat.
Vill skaffa julgran men måste prioritera, julklappar eller julgran? Julklappar såklart.
Gäsp.
'Cause you are amazing, just the way you are.
Har precis pratat med en vän som jag haft kontakt med nu några år och han berättade att han äntligen träffat en tjej som gör honom lycklig, någon som han kan tänka sig ha som mor till sina barn. Och jag är så glad för hans skull. Samtidigt kan jag känna en viss avund också. Tänk att få känna den där känslan när man träffat någon som man verkligen känner är rätt person. Samtidigt som jag inte letar eller känner mig tvungen att ha någon, utan att det just nu finns annat som är viktigare för mig, så saknar jag ändå de där kvällarna då man kunde ligga och kolla på en film, och bara känna någons armar om en och dess andedräkt mot nacken. Sen gå och lägga sig och ligga i dennes famn hela natten och vakna upp och bara mysa. Just närheten man får är nog det jag saknar mest tror jag. Känslan att vara omtyckt och älskad.
Jag vill höra att jag är underbar, precis som jag är. Att jag är någon en person vill hålla om, även om jag ser ser ut som sju svåra år och ligger i 40 graders feber. Jag vill höra att jag är vacker även om jag inte sovit på två dagar. Det är det som jag saknar. En person som inte tjatar tills han får det han vill ha utan accepterar att det tar den tid det tar, eller inte tvingar mig till saker som jag inte vill, det är en karl som jag vill ha.
Nog pratat om det. Kanske hittar "den rätta" jag med. Är ju ändå bara 22.
Egentligen så har jag nog massor att skriva om, men just nu orkar jag inte sätta min hjärna i bruk. Det är så många som säger till mig att jag är bra på att skriva och att jag oftast i mina gamlar bloggar tex, skrivit om bra saker. Intressanta och kloka saker. När jag tänker tillbaka och jämför mig själv med det, så funderar jag på vart den hjärnan egentligen har tagit vägen. Jag har svårt för att föra ett samtal om tex, politik, orättvisa, krig, ja ni vet alla dessa vanliga saker som tas upp. Jag har svårt för att komma på något att prata om över lag, något att svara när folk pratar med mig. En person kan sitta och säga 177 stycken smarta meningar till mig och allting som jag får fram är "Ja, det är ju inte okej.". Varför? Vad har hänt egentligen?
Mitt jobb om dagarna är "Hej. nej, dra kortet åt andra hållet. Tryck pil ner och sen klar. Var det bra så? Hejdå.". När jag kommer hem är det "Nej Emmi, du får inte göra så, du vet det. Emmi, neeeej. Sluta då Emmi. Emmi, vi ska äta nu. Emmi, nu ska du sova".
Jag behöver variation. Jag behöver prata om något som intresserar mig. Det värsta av allt är..
.. Jag vet inte vad jag tycker om längre.
100818 - Det var ett tag sedan.
Okej, jag erkänner, det var ett tag sedan jag skrev här. En bekant påpekade det för mig igår, eller om det var i förrgår. Saken hör till att jag har inte haft så mycket att skriva om. Inga känslor som vill ner, inget nytt som hänt. Fast egentligen är det massor.
Jag har flyttat till Trosa nu. Fick sommarjobb här och nu letar jag runt efter andra jobb. Det roligaste med allt är att min kära mor sa att jag skulle komma tillbaka, men jag tror att hon har insett att jag faktiskt trivs här. Och med hennes egna ord "Allt jag vill är att du ska må bra och jag har insett att du gör det där. Även hur jobbigt det känns att min lilla stumpa är så långt bort". Egna ord, kanske inte, men något snarlikt i alla fall.
Hur ligger det till då? Jo jag jobbar lite då och då på konsum här i Trosa. Bor tillsammans med Nina och Emmi och trivs väldigt bra. Enda nackdelen jag kan se med denna by är att det är sjukt dött på vintern. Fast det gör inte så mycket, har mina vänner relativt nära. Och vem vet, kanske får ett jobb någon annanstans och då måste jag mer eller mindre flytta.
Katten har jag inte med mig, saknar henne enormt mycket dock. Det är sjukt vilken kontakt ett djur och en människa kan ha. Katter sägs ju vara väldigt självständiga och egoistiska, självständiga kan jag hålla med om, egoister, det beror lite på vad det är för katt och vilken personlighet de har. Min snutta är den sötaste, mest korkade och charmigaste lilla katt jag haft hittills. Hon springer överallt där man är, sover brevid en, hoppar upp till en och slickar en på kinden när man är ledsen och ligger och gosar. Hon är underbar, känns nästan dumt och säga, men hon är en del av mig. Hon var den första katten som sprang fram till mig när jag skulle hämta henne och jag såg direkt att det var Ängla, min katt. Nej, jag älskar nog den där katten mer än jag älskar mitt eget liv.
Ska i alla fall åka hem till Vetlanda igen den 2a September och packa ner en massa saker som jag borde ha här uppe. Det känns lite konstigt att faktiskt ha flyttat ifrån min mor, men någon gång var det dags och ta det steget. Och först nu kände jag mig redo. Det kommer bli bra och det har inte alls varit så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Kommer bra överens med de flesta på jobbet, jag är ju så charmig ;) Kunderna gillar mig, tror jag har en man/kille som flirtar med en varje gång man jobbar. Och sådant är aldrig fel oavsett hur gamla de är!
Har hunnit träffa lite vänner under dessa nästan två månader som jag bott här. Folk man inte träffat på 5 år, 8 år, ett halv år, ja, det har varit lika kul och träffa de alla.
Detta måste nog vara det mest tråkiga inlägg jag någonsin skrivit, men det är ett snabbt sätt att uppdatera folk på vad jag egentligen har hållt hus. Framför allt familj och vänner som bor nere i Småland.
Btw, om det är någon i Stockholmsområdet som har en soffa till salu, hojta till!
over and out.
Min diagnos.
Japp.
Var och träffade en såkallad överläkare i måndags, som tydligen lyckades ställa en diagnos på mig rätt fort.
Bipolär sjukdom, dvs, manodepressiv.
Tror inte det är förens idag som det sjunkt in vad det egentligen handlar om. Eller, ptja, jag vet knappt vad det handlar om mer än att jag just nu känner mig, någonting. Allt jag vill är och vara normal. Slippa bekymmer som för andra är en piece of cake, medans det för mig känns som att jorden ska gå under.
Jag vet inte hur många gånger jag gråtit idag för att jag inte fått som jag vill, eller för att jag råkade göra fel, skriva fel, tappa något. Vet inte ens vad jag är inne i för stadie, vet bara att allt jag önskar är att vara normal. NORMAL whatever det nu är för något.
Så vad är då bipolär? Enligt den bok jag läst om och om igen så innebär sjukdomen ett spektrum av olika tillstånd. Dvs, man kan bli manisk, deprimerad osv. Vid depression kan man bli nedstämd, förlora intresse för omvärlden, svårt och sova eller sover mer än vanligt, trötthet, minskad och ibland även ökad aptit, nedsatt självkänsla och ha tankar på döden. Att då sen bli manisk är ungefär motsatsen. Livet har fullt med mening, man intresserar sig i allt och alla mer än normalt, man pratar mer, sover mindre, man blir mer självupptagen, man får försämrat omdömme, man gör saker utan och tänka på konsekvenserna, och framförallt, man blir arg, irriterad, lättkränkt och kan få en enorm ilska.
Står även att sjukdomen är ärftlig, undra om jag är adopterad? Skämt åsido.
Min behandling kommer att börja med tabletter. Vi har alla ett liv som ser ut som kurvor, dvs toppar och dalar. Förutom att mina toppar och dalar är en aning större än andras. Med denna medicinen kommer det jämna ut dessa toppar och dalar och göra mig, lugnare, eller stabilare är nog ordet. Alltså bli mer som alla andra. Därefter skulle jag få någon annan medicin som jag aldrig fick förklarat om vad det var, men vet dock att jag skulle få träffa en ny psykolog eller något av något slag som skulle hålla koll på min behandling.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Om jag ska gömma mig eller hoppa av glädje att jag fått en diagnos och äntligen kan få hjälp. Helt ärligt, det jag berättade för överläkarn var väl inte vad jag tyckte något som kunde bevisa att jag har den slags diagnosen, men tydligen så var det de. Kanske lever jag i förnekelse, jag har inte en aning.
Jag vet bara att whatever I got, så ska jag vinna över det.
Saknad.
Jag kan så ofta börja gråta för att jag saknar folk.
Inte ett ledsamt gråt, utan ett lyckligt gråt tillsammans med en enorm saknad.
Det finns några speciella personer jag blir sån för, speciell en som tagit en sådan stor plats i mitt hjärta. Någon som alltid funnits där, ställt upp och tyckt om mig för att jag är jag, ingen annan.
Saknaden kan bli så enorm ibland, och det är jobbigt. Självklart. Men samtidigt har jag en sådan glädje när jag tänker på personerna att smärtan av saknaden lindras av glädjen att man har dem i sitt liv.
Jag är lyckligt lottad som har de vänner och nära som jag har. Och det är inte förens sista tiden som jag faktiskt har insett det. Jag är långt ifrån lycklig, jag är långt ifrån att må riktigt bra i hjärta och själ, men jag är på en god bit på vägen.
Jag hoppas nu bara att det kommer bli som jag vill, att jag flyttar upp till trosa. Att jag kommer fortsätta jobba i Trosa eller någonstans runt Sthlm, och bilda mig ett nytt liv där. En ny start på något sätt. Nya möjligheter, nya visioner, allting nytt. Jag längtar och jag saknar. Jag saknar folket där uppe, jag saknar ställena överlag, historiken som finns överallt. Snackar inte bara om själva sthlm stad, utan alla förorter som faktiskt innehåller både det ena och andra som är enormt mysigt att titta på som fotograf.
Och mina vänner. Mest av allt dem som betyder så mycket för mig. Saknaden gör ont. Så jävla ont. Men jag vet att snart är jag där uppe och då finns det ingenting som kan stoppa oss från att ses när vi vill. Ingenting.
Jag längtar. Jag hoppas. Jag ska.
Tankar..
Efter att ha fått lite sömn så känns saker och ting mycket bättre. Jag hatar när jag får sådana anfall och det inte förens efteråt som jag själv börjar undra vad fan jag tänker med. Ingenting är svaret.
Jag förstår inte riktigt varför jag reagerar så, eller varför jag tänker som jag gör.
Jag är jag, och jag är så bra som den jag är. Så enkelt är det. Folk älskar och tycker om mig för den jag är, både insidan och utsidan.
Jag är inte "perfekt", jag har mina brister som alla andra. Även brister som man lär sig och älska, brister som kan vara charmerande också.
Jag struntar i om folk tycker att artister ser bra ut, eller skådespelare. Jag tycker ju det också, varför ska jag då reagera på en sån struntsak?
Är det något som jag inte förstår så är det varför jag tänker så. Varför?
Jag mår inte bra, jag mår heller inte dåligt. Allting känns dock så jävla mycket bättre än för ett tag sedan.
Söker jobb, ska med högst säkerhet flytta till Trosa, och livet kan inte bli mycket bättre. En stor förändring som kommer ge mig nytta. Helt jävla underbart!
Vad betyder ordet perfekt?
Ju mer jag försöker vara perfekt för en person, ju mindre kommer jag bli det.
Någonting som alltid stört mig är mitt utseende och framför allt min kropp. Jag äcklas av mig själv, jag tycker jag är tjock, jag har bristningar, gropar i ben, skinkor. Vilken normal 20 åring ser ut som en gammal tant i kroppen? mina tuttar är för små, mina ben för fläskiga, min röv för stor.
Jag har i hela mitt liv fått höra hur tjock och ful jag är. Av okända personer och även sådana som man trodde älskade en. Du är tjock, du är ful, du är äcklig Madde. Vad gör du på denna jord? Du är så äcklig, fattar du inte det? Att höra sådana ord när man är 8-9 år, det skadar en så psykiskt mycket så det går inte beskriva med ord. Jag kan idag fortfarande börja gråta när jag tänker tillbaka på den tiden när mobbningen var som värst.
När jag tittar mig i spegeln idag ser jag en trött, sliten, tjock, ful och äcklig tjej. Jag kan inte hitta något hos mig själv som är värt och älska. Inte ens min personlighet.
Jag vill vara den jag var när jag var runt 18. Självsäker. Snygg. Lite mullig, men inte fet som nu. Jag vill vara hon som inte brydde sig om hur andra såg ut, som inte jämförde sig med minsta lilla artist eller skådespelare som de nära tycker ser bra ut.
Varför kan jag inte bara acceptera att människor älskar mig för den jag är. Att personen har känslor för mig för att han tycker om min personlighet. Att han tänder på mig, på min kropp, oavsett hur gropig den är. Och att han faktiskt ler när han ser på mig, eller hör min röst. Att det räcker att sitta brevid honom, vända bort blicken någon sekund för att märka att personen sitter och illglor på en, för att han tycker att man är vacker. Oavsett hur man ser ut, okammad, osminkad, sminkad.
Varför hakar jag upp mig på ordet perfekt? Varför hakar jag upp mig på småsaker som inte har någon betydelse?
Fattar jag inte att ju mer jag försöker, ju mindre perfekt kommer jag bli i hans ögon till exempel.
Jag vill kunna vara mig själv och inte kunna bry mig. Men just nu, jag vet inte.
Jag kommer aldrig ha rätten att förbjuda någon att tycka andra saker om andra personer, jag tycker saker själv. Jag kommer aldrig lyckas bli den jag vill, återgå till det jag var, sålänge jag jämför mig med överblondera, perfekt klädda, smala och sminkade fjortisar på tv. Varför är en sådan person ens perfekt? Vad är det hos en sån person, som jag anser är perfekt? Att ungefär hälften av Sverige tycker att hon ser bra ut? För att hon är typsikt svensk? Är det vad jag vill?
NEJ. Jag vill vara jag. Jag vill bli älskad för det utseende jag har. Den kropp jag har och det som kommer i min kropp. Min personlighet.
Och jag vet att jag blir det också.
Mitt största bekymmer är: Varför kan jag då inte acceptera detta, när det är det jag vill?
Varför är det enda jag vill höra, är att jag är perfekt?
Det spelar ingen roll vad du säger, hur mycket du försöker övertala mig om att jag ser bra ut, eller vacker. Jag tar inte åt mig. Samtidigt som jag söker efter din uppmärsamhet på alla sjuka möjliga sätt för att få höra att du tycker att jag är snygg, så duger inte det du säger. Mina krav är så pass höga om mig själv, att jag inte längre har ett normalt tänkade längre.
Varför är jag så förvirrad, när jag vill en sak, borde göra si och så, men ändå gör tvärtemot det jag vet är rätt och göra för att må bättre gällande mitt utseende? Vad får mig att söka denna uppmärksamhet, tvånget att få höra att jag är den mest perfekta människan i personens ögon, när jag vet att, för det första, ingen är perfekt, och för det andra, att jag är perfekt den dagen när jag slutar bry mig, slutar jämföra mig med överblåsa blondinfjortisar på tv som inte varit med om något mer än ett skrapsår på knäet som värst.
Det spelar ingen roll vad du säger, hur mycket du försöker övertala mig om att jag ser bra ut, eller vacker. Jag tar inte åt mig. Samtidigt som jag söker efter din uppmärsamhet på alla sjuka möjliga sätt för att få höra att du tycker att jag är snygg, så duger inte det du säger. Mina krav är så pass höga om mig själv, att jag inte längre har ett normalt tänkade längre.
Varför är jag så förvirrad, när jag vill en sak, borde göra si och så, men ändå gör tvärtemot det jag vet är rätt och göra för att må bättre gällande mitt utseende? Vad får mig att söka denna uppmärksamhet, tvånget att få höra att jag är den mest perfekta människan i personens ögon, när jag vet att, för det första, ingen är perfekt, och för det andra, att jag är perfekt den dagen när jag slutar bry mig, slutar jämföra mig med överblåsa blondinfjortisar på tv som inte varit med om något mer än ett skrapsår på knäet som värst.
Varför kan jag inte bara acceptera att jag är jag. Och jag är bra som jag är. Jag är vacker, jag är fin, och jag är perfekt. För jag är den jag är, och ingen annan är som jag. Jag har en livserfarenhet som många i min ålder inte har, och det är på både gott och ont, jag har varit med om så mycket som har stärkt min tro om saker, mitt tänkande och mitt sunda förnuft. Titta på mig nu, allt är bortblåst, och varför? För att några få personer säger mitt i en läkningsprocess, en början till ett gladare jag, att jag är tjockare än jag var förr.
Det brast för mig.
Jag vet att du tycker om mig för den jag är, att jag är så jävla bra i dina ögon. Nu gäller det bara att starta om på steg ett igen och komma dit jag var för en vecka sen; Jag kunde se mig själv i spegel och tycka jag såg bra ut. Trots att jag är lite större och alla andra problem.
Jag är jag. Och ni älskar mig för den jag är. Nu måste jag bara börja om på steg ett igen, och försöka älska mig själv.
Det brast för mig.
Jag vet att du tycker om mig för den jag är, att jag är så jävla bra i dina ögon. Nu gäller det bara att starta om på steg ett igen och komma dit jag var för en vecka sen; Jag kunde se mig själv i spegel och tycka jag såg bra ut. Trots att jag är lite större och alla andra problem.
Jag är jag. Och ni älskar mig för den jag är. Nu måste jag bara börja om på steg ett igen, och försöka älska mig själv.
