inamorato

Var och träffade en såkallad överläkare i måndags, som tydligen lyckades ställa en diagnos på mig rätt fort.

Bipolär sjukdom, dvs, manodepressiv. 

Tror inte det är förens idag som det sjunkt in vad det egentligen handlar om. Eller, ptja, jag vet knappt vad det handlar om mer än att jag just nu känner mig, någonting. Allt jag vill är och vara normal. Slippa bekymmer som för andra är en piece of cake, medans det för mig känns som att jorden ska gå under.

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit idag för att jag inte fått som jag vill, eller för att jag råkade göra fel, skriva fel, tappa något. Vet inte ens vad jag är inne i för stadie, vet bara att allt jag önskar är att vara normal. NORMAL whatever det nu är för något.

Så vad är då bipolär? Enligt den bok jag läst om och om igen så innebär sjukdomen ett spektrum av olika tillstånd. Dvs, man kan bli manisk, deprimerad osv. Vid depression kan man bli nedstämd, förlora intresse för omvärlden, svårt och sova eller sover mer än vanligt, trötthet, minskad och ibland även ökad aptit, nedsatt självkänsla och ha tankar på döden. Att då sen bli manisk är ungefär motsatsen. Livet har fullt med mening, man intresserar sig i allt och alla mer än normalt, man pratar mer, sover mindre, man blir mer självupptagen, man får försämrat omdömme, man gör saker utan och tänka på konsekvenserna, och framförallt, man blir arg, irriterad, lättkränkt och kan få en enorm ilska.

Står även att sjukdomen är ärftlig, undra om jag är adopterad? Skämt åsido. 

Min behandling kommer att börja med tabletter. Vi har alla ett liv som ser ut som kurvor, dvs toppar och dalar. Förutom att mina toppar och dalar är en aning större än andras. Med denna medicinen kommer det jämna ut dessa toppar och dalar och göra mig, lugnare, eller stabilare är nog ordet. Alltså bli mer som alla andra. Därefter skulle jag få någon annan medicin som jag aldrig fick förklarat om vad det var, men vet dock att jag skulle få träffa en ny psykolog eller något av något slag som skulle hålla koll på min behandling. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Om jag ska gömma mig eller hoppa av glädje att jag fått en diagnos och äntligen kan få hjälp. Helt ärligt, det jag berättade för överläkarn var väl inte vad jag tyckte något som kunde bevisa att jag har den slags diagnosen, men tydligen så var det de. Kanske lever jag i förnekelse, jag har inte en aning.

Jag vet bara att whatever I got, så ska jag vinna över det.