'Cause you are amazing, just the way you are.
Har precis pratat med en vän som jag haft kontakt med nu några år och han berättade att han äntligen träffat en tjej som gör honom lycklig, någon som han kan tänka sig ha som mor till sina barn. Och jag är så glad för hans skull. Samtidigt kan jag känna en viss avund också. Tänk att få känna den där känslan när man träffat någon som man verkligen känner är rätt person. Samtidigt som jag inte letar eller känner mig tvungen att ha någon, utan att det just nu finns annat som är viktigare för mig, så saknar jag ändå de där kvällarna då man kunde ligga och kolla på en film, och bara känna någons armar om en och dess andedräkt mot nacken. Sen gå och lägga sig och ligga i dennes famn hela natten och vakna upp och bara mysa. Just närheten man får är nog det jag saknar mest tror jag. Känslan att vara omtyckt och älskad.
Jag vill höra att jag är underbar, precis som jag är. Att jag är någon en person vill hålla om, även om jag ser ser ut som sju svåra år och ligger i 40 graders feber. Jag vill höra att jag är vacker även om jag inte sovit på två dagar. Det är det som jag saknar. En person som inte tjatar tills han får det han vill ha utan accepterar att det tar den tid det tar, eller inte tvingar mig till saker som jag inte vill, det är en karl som jag vill ha.
Nog pratat om det. Kanske hittar "den rätta" jag med. Är ju ändå bara 22.
Egentligen så har jag nog massor att skriva om, men just nu orkar jag inte sätta min hjärna i bruk. Det är så många som säger till mig att jag är bra på att skriva och att jag oftast i mina gamlar bloggar tex, skrivit om bra saker. Intressanta och kloka saker. När jag tänker tillbaka och jämför mig själv med det, så funderar jag på vart den hjärnan egentligen har tagit vägen. Jag har svårt för att föra ett samtal om tex, politik, orättvisa, krig, ja ni vet alla dessa vanliga saker som tas upp. Jag har svårt för att komma på något att prata om över lag, något att svara när folk pratar med mig. En person kan sitta och säga 177 stycken smarta meningar till mig och allting som jag får fram är "Ja, det är ju inte okej.". Varför? Vad har hänt egentligen?
Mitt jobb om dagarna är "Hej. nej, dra kortet åt andra hållet. Tryck pil ner och sen klar. Var det bra så? Hejdå.". När jag kommer hem är det "Nej Emmi, du får inte göra så, du vet det. Emmi, neeeej. Sluta då Emmi. Emmi, vi ska äta nu. Emmi, nu ska du sova".
Jag behöver variation. Jag behöver prata om något som intresserar mig. Det värsta av allt är..
.. Jag vet inte vad jag tycker om längre.
