Saknad.
Jag kan så ofta börja gråta för att jag saknar folk.
Inte ett ledsamt gråt, utan ett lyckligt gråt tillsammans med en enorm saknad.
Det finns några speciella personer jag blir sån för, speciell en som tagit en sådan stor plats i mitt hjärta. Någon som alltid funnits där, ställt upp och tyckt om mig för att jag är jag, ingen annan.
Saknaden kan bli så enorm ibland, och det är jobbigt. Självklart. Men samtidigt har jag en sådan glädje när jag tänker på personerna att smärtan av saknaden lindras av glädjen att man har dem i sitt liv.
Jag är lyckligt lottad som har de vänner och nära som jag har. Och det är inte förens sista tiden som jag faktiskt har insett det. Jag är långt ifrån lycklig, jag är långt ifrån att må riktigt bra i hjärta och själ, men jag är på en god bit på vägen.
Jag hoppas nu bara att det kommer bli som jag vill, att jag flyttar upp till trosa. Att jag kommer fortsätta jobba i Trosa eller någonstans runt Sthlm, och bilda mig ett nytt liv där. En ny start på något sätt. Nya möjligheter, nya visioner, allting nytt. Jag längtar och jag saknar. Jag saknar folket där uppe, jag saknar ställena överlag, historiken som finns överallt. Snackar inte bara om själva sthlm stad, utan alla förorter som faktiskt innehåller både det ena och andra som är enormt mysigt att titta på som fotograf.
Och mina vänner. Mest av allt dem som betyder så mycket för mig. Saknaden gör ont. Så jävla ont. Men jag vet att snart är jag där uppe och då finns det ingenting som kan stoppa oss från att ses när vi vill. Ingenting.
Jag längtar. Jag hoppas. Jag ska.
Tankar..
Efter att ha fått lite sömn så känns saker och ting mycket bättre. Jag hatar när jag får sådana anfall och det inte förens efteråt som jag själv börjar undra vad fan jag tänker med. Ingenting är svaret.
Jag förstår inte riktigt varför jag reagerar så, eller varför jag tänker som jag gör.
Jag är jag, och jag är så bra som den jag är. Så enkelt är det. Folk älskar och tycker om mig för den jag är, både insidan och utsidan.
Jag är inte "perfekt", jag har mina brister som alla andra. Även brister som man lär sig och älska, brister som kan vara charmerande också.
Jag struntar i om folk tycker att artister ser bra ut, eller skådespelare. Jag tycker ju det också, varför ska jag då reagera på en sån struntsak?
Är det något som jag inte förstår så är det varför jag tänker så. Varför?
Jag mår inte bra, jag mår heller inte dåligt. Allting känns dock så jävla mycket bättre än för ett tag sedan.
Söker jobb, ska med högst säkerhet flytta till Trosa, och livet kan inte bli mycket bättre. En stor förändring som kommer ge mig nytta. Helt jävla underbart!
Vad betyder ordet perfekt?
Ju mer jag försöker vara perfekt för en person, ju mindre kommer jag bli det.
Någonting som alltid stört mig är mitt utseende och framför allt min kropp. Jag äcklas av mig själv, jag tycker jag är tjock, jag har bristningar, gropar i ben, skinkor. Vilken normal 20 åring ser ut som en gammal tant i kroppen? mina tuttar är för små, mina ben för fläskiga, min röv för stor.
Jag har i hela mitt liv fått höra hur tjock och ful jag är. Av okända personer och även sådana som man trodde älskade en. Du är tjock, du är ful, du är äcklig Madde. Vad gör du på denna jord? Du är så äcklig, fattar du inte det? Att höra sådana ord när man är 8-9 år, det skadar en så psykiskt mycket så det går inte beskriva med ord. Jag kan idag fortfarande börja gråta när jag tänker tillbaka på den tiden när mobbningen var som värst.
När jag tittar mig i spegeln idag ser jag en trött, sliten, tjock, ful och äcklig tjej. Jag kan inte hitta något hos mig själv som är värt och älska. Inte ens min personlighet.
Jag vill vara den jag var när jag var runt 18. Självsäker. Snygg. Lite mullig, men inte fet som nu. Jag vill vara hon som inte brydde sig om hur andra såg ut, som inte jämförde sig med minsta lilla artist eller skådespelare som de nära tycker ser bra ut.
Varför kan jag inte bara acceptera att människor älskar mig för den jag är. Att personen har känslor för mig för att han tycker om min personlighet. Att han tänder på mig, på min kropp, oavsett hur gropig den är. Och att han faktiskt ler när han ser på mig, eller hör min röst. Att det räcker att sitta brevid honom, vända bort blicken någon sekund för att märka att personen sitter och illglor på en, för att han tycker att man är vacker. Oavsett hur man ser ut, okammad, osminkad, sminkad.
Varför hakar jag upp mig på ordet perfekt? Varför hakar jag upp mig på småsaker som inte har någon betydelse?
Fattar jag inte att ju mer jag försöker, ju mindre perfekt kommer jag bli i hans ögon till exempel.
Jag vill kunna vara mig själv och inte kunna bry mig. Men just nu, jag vet inte.
Jag kommer aldrig ha rätten att förbjuda någon att tycka andra saker om andra personer, jag tycker saker själv. Jag kommer aldrig lyckas bli den jag vill, återgå till det jag var, sålänge jag jämför mig med överblondera, perfekt klädda, smala och sminkade fjortisar på tv. Varför är en sådan person ens perfekt? Vad är det hos en sån person, som jag anser är perfekt? Att ungefär hälften av Sverige tycker att hon ser bra ut? För att hon är typsikt svensk? Är det vad jag vill?
NEJ. Jag vill vara jag. Jag vill bli älskad för det utseende jag har. Den kropp jag har och det som kommer i min kropp. Min personlighet.
Och jag vet att jag blir det också.
Mitt största bekymmer är: Varför kan jag då inte acceptera detta, när det är det jag vill?
Varför är det enda jag vill höra, är att jag är perfekt?
Det spelar ingen roll vad du säger, hur mycket du försöker övertala mig om att jag ser bra ut, eller vacker. Jag tar inte åt mig. Samtidigt som jag söker efter din uppmärsamhet på alla sjuka möjliga sätt för att få höra att du tycker att jag är snygg, så duger inte det du säger. Mina krav är så pass höga om mig själv, att jag inte längre har ett normalt tänkade längre.
Varför är jag så förvirrad, när jag vill en sak, borde göra si och så, men ändå gör tvärtemot det jag vet är rätt och göra för att må bättre gällande mitt utseende? Vad får mig att söka denna uppmärksamhet, tvånget att få höra att jag är den mest perfekta människan i personens ögon, när jag vet att, för det första, ingen är perfekt, och för det andra, att jag är perfekt den dagen när jag slutar bry mig, slutar jämföra mig med överblåsa blondinfjortisar på tv som inte varit med om något mer än ett skrapsår på knäet som värst.
Det spelar ingen roll vad du säger, hur mycket du försöker övertala mig om att jag ser bra ut, eller vacker. Jag tar inte åt mig. Samtidigt som jag söker efter din uppmärsamhet på alla sjuka möjliga sätt för att få höra att du tycker att jag är snygg, så duger inte det du säger. Mina krav är så pass höga om mig själv, att jag inte längre har ett normalt tänkade längre.
Varför är jag så förvirrad, när jag vill en sak, borde göra si och så, men ändå gör tvärtemot det jag vet är rätt och göra för att må bättre gällande mitt utseende? Vad får mig att söka denna uppmärksamhet, tvånget att få höra att jag är den mest perfekta människan i personens ögon, när jag vet att, för det första, ingen är perfekt, och för det andra, att jag är perfekt den dagen när jag slutar bry mig, slutar jämföra mig med överblåsa blondinfjortisar på tv som inte varit med om något mer än ett skrapsår på knäet som värst.
Varför kan jag inte bara acceptera att jag är jag. Och jag är bra som jag är. Jag är vacker, jag är fin, och jag är perfekt. För jag är den jag är, och ingen annan är som jag. Jag har en livserfarenhet som många i min ålder inte har, och det är på både gott och ont, jag har varit med om så mycket som har stärkt min tro om saker, mitt tänkande och mitt sunda förnuft. Titta på mig nu, allt är bortblåst, och varför? För att några få personer säger mitt i en läkningsprocess, en början till ett gladare jag, att jag är tjockare än jag var förr.
Det brast för mig.
Jag vet att du tycker om mig för den jag är, att jag är så jävla bra i dina ögon. Nu gäller det bara att starta om på steg ett igen och komma dit jag var för en vecka sen; Jag kunde se mig själv i spegel och tycka jag såg bra ut. Trots att jag är lite större och alla andra problem.
Jag är jag. Och ni älskar mig för den jag är. Nu måste jag bara börja om på steg ett igen, och försöka älska mig själv.
Det brast för mig.
Jag vet att du tycker om mig för den jag är, att jag är så jävla bra i dina ögon. Nu gäller det bara att starta om på steg ett igen och komma dit jag var för en vecka sen; Jag kunde se mig själv i spegel och tycka jag såg bra ut. Trots att jag är lite större och alla andra problem.
Jag är jag. Och ni älskar mig för den jag är. Nu måste jag bara börja om på steg ett igen, och försöka älska mig själv.
