inamorato

Inte ett ledsamt gråt, utan ett lyckligt gråt tillsammans med en enorm saknad.

Det finns några speciella personer jag blir sån för, speciell en som tagit en sådan stor plats i mitt hjärta. Någon som alltid funnits där, ställt upp och tyckt om mig för att jag är jag, ingen annan.

Saknaden kan bli så enorm ibland, och det är jobbigt. Självklart. Men samtidigt har jag en sådan glädje när jag tänker på personerna att smärtan av saknaden lindras av glädjen att man har dem i sitt liv.

Jag är lyckligt lottad som har de vänner och nära som jag har. Och det är inte förens sista tiden som jag faktiskt har insett det. Jag är långt ifrån lycklig, jag är långt ifrån att må riktigt bra i hjärta och själ, men jag är på en god bit på vägen.

Jag hoppas nu bara att det kommer bli som jag vill, att jag flyttar upp till trosa. Att jag kommer fortsätta jobba i Trosa eller någonstans runt Sthlm, och bilda mig ett nytt liv där. En ny start på något sätt. Nya möjligheter, nya visioner, allting nytt. Jag längtar och jag saknar. Jag saknar folket där uppe, jag saknar ställena överlag, historiken som finns överallt. Snackar inte bara om själva sthlm stad, utan alla förorter som faktiskt innehåller både det ena och andra som är enormt mysigt att titta på som fotograf.

Och mina vänner. Mest av allt dem som betyder så mycket för mig. Saknaden gör ont. Så jävla ont. Men jag vet att snart är jag där uppe och då finns det ingenting som kan stoppa oss från att ses när vi vill. Ingenting.

Jag längtar. Jag hoppas. Jag ska.